Förra veckan prövade jag för första gången konceptet #utefrulle – dvs äta medhavd frukost utomhus. Så jäkla bra grej – budgetsmart, frisk luft och man känner sig så pigg efteråt. Jag och Luise halvfuskade dock lite då vi köpte med oss baugette och så kallade schnecken. Schnecken är som bullar, fast på något sätt ändå inte alls. Oftast större, oftast med olika fyllning och lite fetare. Vi delade på två – en med valnötter och lönnsirap, och en med kanel. Till det såklart en termos te! Vår ursprungliga plan var att gå till en park med körsbärsträd, men en stor besvikelse senare konstaterar vi att de inte blommar alls än. Istället blev det vid en mysig sjö i Köln, som inte var helt fel det heller.

Luise och jag med våra schnecken.

Den mysiga sjön med massa svanar.

En heldag i Lyon. Började med en en backig caféletning, med en välförtjänt och efterlängtad fransk frukost, samt jobb. Jag jobbar som frontendutvecklare på det underbara företaget Sigmastocks. En av de bästa sakerna med mitt jobb, förutom mina kollegor, måste ändå vara möjligheten att jobba vart jag vill, när jag vill. Som i Lyon, ätandes franska baguetter och marmelad.

Det här med att resa själv. Vanligtvis reser jag alltid för att hälsa på någon, eller med någon. Resan till Lyon var därför första gången som jag reste själv. Jag trodde att jag skulle älska det. Inte behöva anpassa mig efter någon, utan göra precis det jag ville, när jag ville det. Kunna släntra med kameran, utan stress av att någon väntade på mig. Men nu med facit i hand, är det inget jag gör om.

Nackdelarna var för stora. Visst, man kan äta på ett mysigt café. Men utan någon att prata med mer än servitören, förlorar det helt plötsligt sin charm. Jag tycker om att jobba på caféer och njöt verkligen av min frukosttid, men jag var ju där för att upptäcka Lyon. Även utsikter, botaniska parker- Lyon har Europas största park enligt min host, med både rosenträdgård och ett zoo – och crêpeätande är inte lika kul själv. Att gå en dag utan att ha någon att prata med, fick mig att känna mig så ensam. Upptäckarglädjen jag i vanliga fall känner var som bortblåst och jag ville bara återvända med min Flixbus till vännerna i trygga Aachen. Framförallt när det var dags för kvällsmat.

Jag hade sett framför mig, hur jag skulle sitta på en fransk restaurang och äta trerätters. Sniglar, någon god huvudrätt och crème brülee. Men när det väl var dags, kände jag bara nej. Jag vill inte sitta själv, vid ett bord. På caféer kan jag jobba eller redigera bilder. Men på restaurang, kommer det inte på tal att plocka upp datorn. Så istället för den där mysiga restaurangen jag hade föreställt mig, blev det på en shady kinarestaurang precis vid stationen.

Missförstå mig inte. Lyon var en otroligt fin stad, som jag gärna återvänder till, och jag är väldigt glad att jag åkte dit. Att jag provade att resa själv, för nu vet jag åtminstone. Egenresande är inget för mig.

Såhär ser det alltså ut när jag jobbar

Utsikt från Croix Rousse

Uppmärksamhet för tabuifierade saker, behövs!

Den imponerande Notre Dame