I Lyon kantades gatorna av streetart. Det var alltifrån små detaljer på en tegelsten till målningar som löpte över flertalet väggar. Jag tycker att en stad får så mycket mer liv när det finns aktuell konst. Det är lite som att målningarna visar på personlighet, hur det opolerade livet är där. Det är något som jag saknar i Göteborg, då det finns så mycket mer i andra stader jag har bott i/vid, såsom Köln och Freiburg. Gatukonst gör också att inget hus är det andra likt, och därmed har varje gränd något nytt att upptäcka.

Så jäkla cool tant. Så vill jag vara när jag blir gammal.

I Lyon, som jag åkte till från Grenoble, provade jag för första gången i mitt liv på Couchsurfing.

Lämnandes Grenoble, var jag allt lite vemodig, tänkandes Vad fasiken håller jag på med?. Sova hos en helt okänd person,  i en okänd stad där jag inte kan ringa någon om något skulle skita sig, som ensamresande ung tjej, är inte i mina ögon optimalt. Det blev dock genast bättre när jag kom fram, och min värd mötte upp mig en liten bit från stationen. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Couchsurfing, men en personlig guide som tog mig genom hela stadscentrum, samt som sedan lagade mat till mig på kvällen, var över förväntningarna.

Bland annat så visade han Lyons stora kyrka som, precis som i Paris, heter Notre Dame. Tydligen så betyder det vår dam på franska. För att komma upp dit fick man åka med gulligaste spårvagnen, som var inredd lutandes då den gick så brant uppåt. Lyons gamla stad fanns också med i rundturen. Den är med bland UNESCOs världsarv, vilket jag förstår när jag var där. Väldigt mysiga gränder, tio av tio. Trötta och lite senare åkte vi till hans lägenhet, där han lagade mat till mig. Gissa om det var uppskattat. Vi pratade också en hel del, både kring kulturer och kring machine learning. Min host var uppvuxen i Marocco, och när han berättade om att de hade ett rum bara för gäster som inte ens egna familjen fick gå in i, bara så att man skulle kunna bjuda in folk om man råkade träffa någon som behövde boende, höll jag på att sätta i halsen. Så olikt gästvänligheten i kyliga Sverige.

På frågan när han skulle till jobbet dagen efter, dvs när jag skulle upp, fick jag till svar Du kan sova hur länge du vill. Lyon har inte så mycket att erbjuda klockan halv åtta på morgonen. Han lät mig, en för honom främlig, alltså vara kvar efter han hade lämnat, samt erbjöd det han hade till frukost.  Så godtroget, och så fint även om jag aldrig hade vågat göra så.

Sammanfattningsvis kan jag definitivt tänka mig att prova på Couchsurfing igen – ett så kul sätt att träffa nya människor och upptäcka städer. Däremot så får man inte vara fin i kanten eller vilja ha det på sitt sätt, utan ta seden dit man kommer.

Vackra Lyon. I bakgrunden syns Notre Dame.

En av de två floderna som rinner genom Lyon.

Utsiken från Notre Dame.

Inne på Pain et Cie.

Jag och delar av min brunch, samt lite clementiner på en matmarknad vi gick förbi efteråt.

När körsbärsträden blommar, då är våren här.

Resan i Grenoble avslutades med en väldigt god brunch på det mysiga cafét Pain et Cie. Brunchen innehöll allt man kan tänka sig. Croissants, yoghurt med müsli, tre sorters ostar, marmelad, smör, rökt lax, sallad och givetvis franska baguetter. Franska baguetter måste vara något av det godaste som finns. Jag och Louise diskuterade kring hur konstigt hur det kan vara en så stor skillnad på baguette och baguette, och hur skillnaden kan uppstå direkt vid landsgränsen.  För det var något som hon märkt av under sin tid där, att så fort de åkte skidor i närmaste byn på italienska sidan var det genast baguetter som saknade det där extra de franska har. På tal om baguetter, en stereotyp som blev bekräftad flertalet gånger, är fransosen som har en baguette uppstickandes ur ryggsäcken. Tyvärr fick jag ingen på bild, lite oartigt att bara “hej jag vill fota dig för du har en baguette i väskan”, men såg x antal gånger detta under min resa. Något som Louise bekräftade var en vanlig syn och inte bara jag som råkat vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

En annan sak som tydligen är vanlig i Frankrike/Grenoble är att fisk går under benämningen vegetariskt. Då det egentligen skulle vara en charkuteritallrik till brunchen, frågade vi om man kunde få den vegetarisk och kanske lite mer tillbehör om de tog bort tallriken. Inga problem blev svaret, och att vi istället för charkuterierna skulle få lite extra sallad. Och in kommer de med laxen. Då vi båda försöker att äta vegetariskt av miljöskäl, hade det bara blivit fel om vi skickat tillbaka den då den i så fall hade blivit slängd och producerad totalt i onödan. För mig var det väldigt väldigt konstigt att vi fått fisk när vi tydligt uttryckt att vi ville ha brunchen vegetarisk, men Louise hade mest bara suckat och berättade om en restaurang hon varit på. Under rubriken vegetariskt på menyn innehöll alla rätter fisk. Vi ska väl dock egentligen inte säga något, då vegetariskt i Sverige och Tyskland egentligen är lakto-ovo-vegetariskt, och helt vegetariskt är vad vi menar när vi säger veganskt…

Att i princip det sista jag såg innan jag lämnade Grenoble var massa blommande körsbärsträd, gjorde den redan underbara resan fulländad.

Dagen avslutades med att ta gondolen upp till La Bastille, en militärfästning belägen på ett av Grenobles berg.  Fantastisk utsikt, som bara blev vackrare desto mer det skymde. Tur för mig att Louise var förberedd och vet hur mycket jag gillar att fota, annars hade det nog varit jobbigt när jag bara skulle ta en bild till. Och sedan bara en till. Ibland förstår jag helt ärligt inte hur mina vänner orkar med mig… Men bilderna blev bra så jag är glad och nöjd!

Gondolerna som vi åkte med upp.

Utsikt över Grenoble med Alperna i bakgrunden.

Floden Drac som rinner genom hela staden.

Efter demonstrationen bar det vidare mot ett arkeologiskt museum. Vanligtvis är jag ingen stor museumfantast, framförallt inte när det kommer till historiska museum. Musée archéologique Saint-Laurent blev dock undantaget, det var utan tvekan det bästa historiska museum jag har besökt. Det var byggt ovanpå en arkeologisk utgrävningsplats, så att man kunde se utgrävningarna och ruinerna på nära håll, samtidigt utan risk att röra något. Se men inte röra perfekt implementerat. Totalt fanns det också ca 10-15 ställen med ljudguide, där det berättades mer om historian bakom och vad det var man såg.

Med nya intryck tog vi sedan en promenad i väldigt mysiga kvarter, som hade små konstgallerier och hantverk. Åh vad jag älskar hela känslan att strosa så. Det mesta var tyvärr stängt när vi gick förbi, men vad gör det när gatorna är konst bara i sig själva?

Första synen när man kom in i museet var denna fantastiska grund.

Mysigt mysigt.

En av konstgatorna

En ruin-tegelstenstrappa utanför museet