Jenny, Vincent och Christopher

Olympus OM-D E-M10 Mark II

På eftermiddagen strosade vi genom den sydliga delen av Münchens stora park Englischer Garten. Även om stadspuls och arkitektur är trevligt, så är det parker som gör själva staden enligt mig. Den här parken låg längs med floden Isar, som rinner genom München. På sommaren badar många Münchenbor här. De hoppar i, flyter med någon kilometer, åker buss tillbaka till starten, och börjar om. En helt okej sommardag skulle jag vilja säga. I parken så låg också en graffititunnel. Tyvärr var det här min kamera dog och inga fler bilder kunde tas. Lite surt men att “bara” få uppleva det live var ju inte helt fel det heller.

Olympus OM-D E-M10 Mark II

Dag två i München bjöd på en stadsvandring tillsammans med Jenny, Vincent samt min vän Christopher som jag lärde känna i våras. Vi åt mat på ett av de mest kända bryggerierna i München, Hofbräuhaus. Tydligen så har stamkunder där sitt egna glas samt ett lås som de låser fast den på plats med, så att de slipper bära den fram och tillbaka. Dock krävs det många års kötid, tror Christopher sa 25 men är ej säker, för att få en av dessa låsplatser.

Byggnaderna i München tyckte jag var ganska lika varandra. Om jag till exempel jämför med Göteborg och Stockholm, där man ofta kan säga ungefär vart man befinner sig bara man tittar på arkitekturen, så gick inte det alls att avgöra i München. De flesta hus var ungefär tre våningar höga och pastellfärgade. Det fanns också flertalet kyrkor, samt en nybyggd synagoga som skiljer sig från mängden. Nedersta bilden.

Canon EOS 5D Mark II + Tamron AF 28-75mm f/2.8

Jag har på något sätt alltid haft en fascination för rosor.

Någon gång för många, många år sedan. Jag fick läst för mig en bok där blommor hade liv. Rosflickan var utan tvekan finast och jag vill minnas att hon även var väldigt snäll. Där och då, blev rosen min favoritblomma. Åren gick och rosen behöll sin topplats, inte bara för att den var fin utan också för att den doftade så gott.

Ettan på gymnasiet. Sitter i klassrummet där vi har svenska och engelska. Bakom mig hänger en affisch, föreställandes en hand som är omvirad av en ros, tillsammans med citatet “All’s well that ends well”. Man ser hur taggarna från rosen tränger in i armen samtidigt som själva blomman är utvecklad, vacker och hålls av handen. Allt är bra, som slutar bra. Det stämmer så väl. Och rosen är en perfekt symbol för det.

Freiburg 2016. Vi vandrar på Schönberg och framför mig dyker en rabatt med olika sorters rosor upp. Jag fotar dem alla, och konstaterar än en gång hur fascinerad jag blir av denna blomma.

Canon EOS 5D Mark II

Dag tre på Ludvigs besök cyklade vi till Vauban för att vandra tillsammans med Natalja från klassen. Vauban ligger intill berget Schönberg, som på svenska ungefär skulle betyda “vackra berget”. Jag förstår varför. Med en utsikt över Freiburg och stora vinfält är det svårt att inte bli imponerad. Jag tror att vi gick omkring i någon timma samtidigt som vi smååt av både ljusa och mörka vindruvor. Med handen på hjärtat, tror jag att de är de godaste vindruvorna jag har ätit.  Tur för mig att det säljs vindruvor på marknaden här varje lördag, där lokala bönder/odlare säljer sina varor. Får helt enkelt ta och köpa fler!

Bredvid vinfälten fanns även åkrar där kor gick och betade. Mitt bland dessa låg det ett övergivet jakttorn som vi bestämde oss för att klättra upp i. Det var dock lättare sagt än gjort, då vi behövde ta oss igenom ett buskage med väldigt taggiga växter som hade en förmåga att fastna i min kofta. Om och om igen. Jag vill skriva att det var värt för att man fick en ännu finare utsikt, men då hade jag ljugit. Ända anledningen till att det kanske var värt, är att jag nu har en historia att berätta. Trots att den inte ens är bra…

Olympus OM-D E-M10 Mark II

Så bar det äntligen av till München! Jenny och jag hade pratat om detta nästan ända sedan vi kom till Freiburg, och förra helgen blev det äntligen av! För att ta sig dit var den en fem timmars lång bussresa, som bland annat bar förbi vackra Bodensee. La in en länk till en av de städerna vi passerade för den late som ändå villl se hur vackert det är. När vi väl kom fram till München var ett stort “wow” som blev första intrycket. Detta då vår bussväg till huvudstationen kantades av stora och moderna glasbyggnader samt en färgstark solnedgång. Lite som första bilden, vilken är tagen precis när vi klev ur bussen, fast att byggnaderna var ännu glasigare.

Jennys familjevän Vincent och hans rumskompis mötte upp oss på stationen, då det var hos dem vi skulle bo under vår resa. Älskar att bo hos någon bekannt när jag reser, för då känner man att man kommer till ett hem och inte bara ett rum. Man får också ett väldigt trevligt sällskap och ofta guidning av någon som faktiskt kan stan. Vi gick i alla fall och åt god mat på Vapiano, för att sedan spendera resten av kväll spelandes och pratandes hemma hos dem. De hade dart. Behöver jag säga något mer? En mycket bra start på vistelsen!