Så, dags för sista mellanstoppet på Frankrikeresan, nämligen Lille! Staden i sig var fin, även om jag – och vid detta laget antagligen ni – har blivit lite mättad på Franska städer. Missförstå inte, jag älskar fortfarande arkitekturen av hela mitt hjärta, men den ena staden är den andra lik så det är längre inget stort wow när jag kommer till en ny plats.

Mellan mina två flixbussar hade jag cirka 2 timmar. Perfekt för en frukost tänkte jag. Perfekt för att inte har öppnat än tänkte caféerna. Så i en timma fick jag strosa omkring i Lille, vilket var fint och trevligt tills en full man började skrika och gå efter mig. Usch. Även min sista baguette på resan blev riktigt misslyckad. Min besvikelse var enorm när jag fick in en ungsuppvärmd, ej egenbakad, baguette. Så den fick inte vara med på resan. På tal om bröd dock, hos Louise så fick jag ett fantastiskt gott hembakat dinkelbröd med frukt och nötter. Då det dessutom inte behövde jäsa, vilket enligt mig är bland det värsta med bakning, var jag fullt taggad när jag kom hem på att baka det själv. Sagt och gjort, ett otroligt lätt recept senare hade jag mitt bröd. Så glad, har tack vare det varit extremt taggad på min frukost den senaste tiden…

Receptet på dinkelbröd med fruktoch nötter hittar ni hos ICA här, men ingen gång av de nu flera gångerna jag har bakat brödet har jag gjort exakt som det sa. Ena gången bytte jag ut hälften av yoghurten mot mjölk, och även nu när jag har gjort det senare använde jag vatten. Blev en lite krispigare skorpa, men annars ingen skillnad. Har även haft i torkade tranbär – skrev först kranbär. Hej svengelska! – , valnötter, hasselnötter, solrosfrön, pumpakärnor. Struntade i toppingen andra gången för den åkte ändå bara av.

Gata i Lille. Så mysigt, men så likt resten av städerna.

En av alla de mäktiga byggnaderna som sågs i Lille.

Dinkelbröd med frukt och nötter. Så gott!

Förra veckan prövade jag för första gången konceptet #utefrulle – dvs äta medhavd frukost utomhus. Så jäkla bra grej – budgetsmart, frisk luft och man känner sig så pigg efteråt. Jag och Luise halvfuskade dock lite då vi köpte med oss baugette och så kallade schnecken. Schnecken är som bullar, fast på något sätt ändå inte alls. Oftast större, oftast med olika fyllning och lite fetare. Vi delade på två – en med valnötter och lönnsirap, och en med kanel. Till det såklart en termos te! Vår ursprungliga plan var att gå till en park med körsbärsträd, men en stor besvikelse senare konstaterar vi att de inte blommar alls än. Istället blev det vid en mysig sjö i Köln, som inte var helt fel det heller.

Luise och jag med våra schnecken.

Den mysiga sjön med massa svanar.

En heldag i Lyon. Började med en en backig caféletning, med en välförtjänt och efterlängtad fransk frukost, samt jobb. Jag jobbar som frontendutvecklare på det underbara företaget Sigmastocks. En av de bästa sakerna med mitt jobb, förutom mina kollegor, måste ändå vara möjligheten att jobba vart jag vill, när jag vill. Som i Lyon, ätandes franska baguetter och marmelad.

Det här med att resa själv. Vanligtvis reser jag alltid för att hälsa på någon, eller med någon. Resan till Lyon var därför första gången som jag reste själv. Jag trodde att jag skulle älska det. Inte behöva anpassa mig efter någon, utan göra precis det jag ville, när jag ville det. Kunna släntra med kameran, utan stress av att någon väntade på mig. Men nu med facit i hand, är det inget jag gör om.

Nackdelarna var för stora. Visst, man kan äta på ett mysigt café. Men utan någon att prata med mer än servitören, förlorar det helt plötsligt sin charm. Jag tycker om att jobba på caféer och njöt verkligen av min frukosttid, men jag var ju där för att upptäcka Lyon. Även utsikter, botaniska parker- Lyon har Europas största park enligt min host, med både rosenträdgård och ett zoo – och crêpeätande är inte lika kul själv. Att gå en dag utan att ha någon att prata med, fick mig att känna mig så ensam. Upptäckarglädjen jag i vanliga fall känner var som bortblåst och jag ville bara återvända med min Flixbus till vännerna i trygga Aachen. Framförallt när det var dags för kvällsmat.

Jag hade sett framför mig, hur jag skulle sitta på en fransk restaurang och äta trerätters. Sniglar, någon god huvudrätt och crème brülee. Men när det väl var dags, kände jag bara nej. Jag vill inte sitta själv, vid ett bord. På caféer kan jag jobba eller redigera bilder. Men på restaurang, kommer det inte på tal att plocka upp datorn. Så istället för den där mysiga restaurangen jag hade föreställt mig, blev det på en shady kinarestaurang precis vid stationen.

Missförstå mig inte. Lyon var en otroligt fin stad, som jag gärna återvänder till, och jag är väldigt glad att jag åkte dit. Att jag provade att resa själv, för nu vet jag åtminstone. Egenresande är inget för mig.

Såhär ser det alltså ut när jag jobbar

Utsikt från Croix Rousse

Uppmärksamhet för tabuifierade saker, behövs!

Den imponerande Notre Dame

I Lyon kantades gatorna av streetart. Det var alltifrån små detaljer på en tegelsten till målningar som löpte över flertalet väggar. Jag tycker att en stad får så mycket mer liv när det finns aktuell konst. Det är lite som att målningarna visar på personlighet, hur det opolerade livet är där. Det är något som jag saknar i Göteborg, då det finns så mycket mer i andra stader jag har bott i/vid, såsom Köln och Freiburg. Gatukonst gör också att inget hus är det andra likt, och därmed har varje gränd något nytt att upptäcka.

Så jäkla cool tant. Så vill jag vara när jag blir gammal.

I Lyon, som jag åkte till från Grenoble, provade jag för första gången i mitt liv på Couchsurfing.

Lämnandes Grenoble, var jag allt lite vemodig, tänkandes Vad fasiken håller jag på med?. Sova hos en helt okänd person,  i en okänd stad där jag inte kan ringa någon om något skulle skita sig, som ensamresande ung tjej, är inte i mina ögon optimalt. Det blev dock genast bättre när jag kom fram, och min värd mötte upp mig en liten bit från stationen. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Couchsurfing, men en personlig guide som tog mig genom hela stadscentrum, samt som sedan lagade mat till mig på kvällen, var över förväntningarna.

Bland annat så visade han Lyons stora kyrka som, precis som i Paris, heter Notre Dame. Tydligen så betyder det vår dam på franska. För att komma upp dit fick man åka med gulligaste spårvagnen, som var inredd lutandes då den gick så brant uppåt. Lyons gamla stad fanns också med i rundturen. Den är med bland UNESCOs världsarv, vilket jag förstår när jag var där. Väldigt mysiga gränder, tio av tio. Trötta och lite senare åkte vi till hans lägenhet, där han lagade mat till mig. Gissa om det var uppskattat. Vi pratade också en hel del, både kring kulturer och kring machine learning. Min host var uppvuxen i Marocco, och när han berättade om att de hade ett rum bara för gäster som inte ens egna familjen fick gå in i, bara så att man skulle kunna bjuda in folk om man råkade träffa någon som behövde boende, höll jag på att sätta i halsen. Så olikt gästvänligheten i kyliga Sverige.

På frågan när han skulle till jobbet dagen efter, dvs när jag skulle upp, fick jag till svar Du kan sova hur länge du vill. Lyon har inte så mycket att erbjuda klockan halv åtta på morgonen. Han lät mig, en för honom främlig, alltså vara kvar efter han hade lämnat, samt erbjöd det han hade till frukost.  Så godtroget, och så fint även om jag aldrig hade vågat göra så.

Sammanfattningsvis kan jag definitivt tänka mig att prova på Couchsurfing igen – ett så kul sätt att träffa nya människor och upptäcka städer. Däremot så får man inte vara fin i kanten eller vilja ha det på sitt sätt, utan ta seden dit man kommer.

Vackra Lyon. I bakgrunden syns Notre Dame.

En av de två floderna som rinner genom Lyon.

Utsiken från Notre Dame.