Alltså denna helgen. Den kommer utan tvekan att gå till min historia som en av mina mest händelserika och känslofyllda helger någonsin, och har delat upp den i fyra inlägg för att det blev en novell när jag försökte få ner allt i ett. Innan jag börjar berätta, så vill jag också påpeka att det tog emot som fasiken att boka flygbiljetter, men det var tyvärr antingen det eller att ge upp en av mina största drömmar. Så då blev det flyg.

Torsdag: Torsdagen börjar enligt mina planer. Jag har packat kvällen innan och planerat vilken buss jag behöver ta från föreläsningen för att hinna med mitt tåg till Düsseldorfs flygplats cirka 1,5 h innan mitt flyg ska gå. Kan redan här tilläggas att den resan skulle ta 30 minuter mer än normalt, då det är byggarbete på sträckan från min närmaste station mot Köln.  Kommer till Aachens centralstation, och ser att tåget är fem minuter sent. Vilket är helt normalt då försening är vanligare än att ett tåg går i tid hos Deutsche Bahn. Saknar SJ, ingen ironi. Fem minuter går. Tio minuter går. 15 minuter… Ingenting mer sägs i högtalarna, och helt plötsligt försvinner även tåget från anslagstavlan. Här börjar paniken krypa fram, men jag lugnar mig med att om jag i absolut värsta fall får ta nästa tåg, så kommer jag vara på flygplatsen 50 minuter innan och även om det blir knappt, kommer jag att hinna.

Men när avgångstiden för det tåget börjar närma sig, dyker fem minuters försening upp där med. Paniken är nu extrem, och jag går igenom mina alternativ i huvudet. Några vänner har jag med bil, men Autobahn i rusningstrafik litar jag nog ännu mindre på än tågtrafiken. Så jag väntar. Fem minuter har gått och fortfarande inget tåg. Jag känner helt seriöst hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken, och jag ser hur min dröm sakta men säkert börjar att gå upp i rök. Klart allt var för bra för att vara sant. Men plötsligt, efter ungefär tio minuter, kommer äntligen tåget. Intalar mig att andas, att jag fortfarande kommer att hinna.

När jag tillslut närmar mig Düsseldorf, så är vi totalt 15 minuter sena med detta tåg, och totalt cirka 50 minuter senare än min ordinarie tänkta tid, vilket gör att jag precis missar ett annat tåg till flygplatsen. Ni vet sådär precis, så att man faktiskt hinner ta på tågets dörr innan det börjar rulla iväg? Kul. Nästa tåg, som är långsammare, går cirka tio minuter senare. Detta är tio minuter som jag verkligen inte har längre. Men det är bara kliva på, och vänta bland de längsta minutrarna jag har varit med om. När det väl stannar vid flygplatsen är jag där cirka fem minuter innan min boarding. Springer så snabbt jag kan i mina klackskor med resväskan genom Düsseldorfs avgångshall. Kommer till första spärren, där hela jag skakar när jag ska klicka upp mitt boardingkort. Kommer igenom, och rusar mot handbagagekontrollen. Personalen, som uppenbarligen ser att jag är stressad, dvs. röd i hela ansiktet, svettig och andas högt och mycket. De frågar mig vänligt när min boarding är, och jag lyckas få fram ett ”jetzt (nu)” mellan mina andetag. Kastar av mig ryggsäcken, upp med väskan och skorna, in i kontrollen, ut och snabbt på med allt igen innan jag fortsätter min löpning till rätt gate. Väl där har min boarding inte börjat, och jag kan äntligen andas ut. Dock väldigt svettig och med en extrem hosta, som jag får om jag går från 0 till 100 för snabbt.

Efter det fortlöpte ändå resan utan större problem, och lite innan halv tolv på natten kom jag fram till världens bästa Linea. Men usch, vill aldrig råka ut för den stressen igen. Väl där blev det direkt att sova, då uppstigning var vid 06.45 dagen efter.

Jag och min resväska, vi har spenderat mycket tid tillsammans detta år. Men det var i samma klackar, och med samma väska, som torsdagens sprint var med.

Hamburg fortsatte att leverera även dag två. Dagen började med en joggingtur runt sjön Innenalster, där körsbärsträden blommade. Gillar att jogga i nya städer, dels för att man känner sig mycket mer tillhörande, men också för att man får möjlighet att uppleva fler vackra områden. Sedan besökte vi det omtalade MIniatur Wunderland, vilket är ett otroligt stort miniatyrlandskap. De har alltså återbyggt många delar av världen, såsom USA, Italien, Skandinavien, Österrike och såklart Tyskland, med en extrem detaljrikedom. De ändrar alltid lite efter vad som är aktuellt, så nu hade det även med Greta Thunberg (!) med en Skolstrejk för klimatet-skylt. Vi spenderade två-tre timmar där, varav den sista timmen nästan stressade vi igenom  för att vi hade bråttom. Då förstår ni lite hur mycket det fanns att se.

Nästan vägg i vägg med Miniatur Wunderland ligger ett känt Kafferosteri, Speicherstadt Kaffeerösterei. Det blev det sista vi hann med, innan det var dags att åka tillbaka till Aachen.

Även norra Sverige fanns med.

Italien, så fint!

Vilken som var min? Självklart cappuccinon!

Jag har så länge velat åka till Hamburg, egentligen ända sedan en gammal roomie hypeade upp staden för cirka fem år sedan. Det var också Hamburg som min första erasmusansökan hösten 2016 blev antagen till, och val nummer två i den senaste ansökningen där jag istället satte Aachen högst. Har åkt igenom flertalet gånger de senaste åren och även stannat tre timmar där. Men av olika skäl, har en längre resa dit aldrig blivit av. Förens för cirka tre veckor sedan. Då möttes jag och Jesper upp där, innan han följde med mig till Aachen.

Under vår första dag åkte vi färja, gick på strandpromenaden utan jacka, upptäckte studentdelar och hängde i parker. Chillig och upptäckande, precis som vi vill att resor ska vara. Vandrade även omkring i området Speicherstadt som består av gamla lagerhus och idag är med på UESCOs världsarvslista. FYI så är även Aachens domkyrka med där. Vi var också uppe i Hamburgs nya stadsmärke Elbphilharmonie. Det är ett nybyggt koncerthus som är otroligt ståtligt och tog cirka 10 år att färdigställa. Skulle ha kostat skattebetalarna 77 miljonen euro (hela projektet mer, men skulle återfinnansieras genom försäljning av lyxlägenheter som också var inkluderade) till en början, men blev istället 789 miljoner euro. Den ni. Dock är det så välgjort och enligt vår host har det varit en riktigt framgångssaga sedan den öppnade, så verkar ändå som att det kanske var värt det till slut. Eller iallafall om ett tag.

Då vi båda är intresserade av vegansk mat, var det en självklarhet att vi skulle testa Hamburgs veganska utbud på kvällen. Efter lite googling hittade vi restaurangen Happen Pappen, som serverade veganska burgare. Restaurangen var precis som jag älskar. Ganska skandinaviskt clean, med mycket växter, och lite naturliga träinslag. Jag åt en burgare som hette Karate Kid, med en ris-kikärtor-kokosbiff. Intressant kombination, men med skum konstistens är den tyvärr inget jag väljer om. Smakerna var doc goda, och burgaren Jesper tog med seitianbiff var riktigt bra, så skulle definitivt gå tillbaka till dit. Vem vet, kanske blir en Schweden Burger då…

I vackra Speicherstadt.

Utsikt uppe från Elbphilharmonie.

Här ser ni Elbphilharmonie, den mycket imponerande byggnaden till vänster.

Alla som känt mig någorlunda länge vet att jag är galen i körsbärsblommor. De senaste veckorna har jag blivit så glad av att vara ute, då var och varannan gata har ett fantastiskt rosablommande träd. Därför är jag själv förvånad över att jag inte tidigare upptäckte att Bonn, som ligger hyfsat nära Aachen, tydligen är känt för en gata fyllt med körsbärsträd. Googla Kirschblüte Bonn så ser ni hur det borde se ut.

Men i veckan hittade det även till mig, och därför blev det gårdagens söndagsutflykt med min nyvunna men så härliga vän Pauline. Vädret här i Tyskland vid påsk har varit 23 grader och sol, så jag har fått växla över till min favorit –och enda jag tog med mig hit… – sommaroutfit. Dock kom vi någon vecka för sent, så gröna blad hade börjat titta fram överallt, men det är ju inget vi kunde göra något åt så då var det inte mer med det.

Massa blommor. Överallt.

Favorit-sommarkläderna på!

Förutom blommor så har Bonn riktigt fina och färgglada byggnader i sin gamla stad.

Pauline och jag.

Så när jag inte är ute och reser då? Då spenderar jag en hel del tid på mitt favoritcafé, Café Hase, drickandes Cappuccino. Med mig har jag plugg, jobb och bilder som ska redigeras.  Tyvärr har jag den senaste tiden utvecklat ett starkt cappuccinoberoende och det är något jag ofta unnar mig i min vardag. Då ett av mina stora intressen är privatekonomi, är det något jag har ifrågasatt flertalet gånger.

När jag var yngre, kunde jag över huvud taget inte förstå de som nästan varje dag köpte med sig kaffe till jobbet eller i skolan. Vilket slöseri, då det kostar ca 500kr i månaden – räknat på en billig kaffe för dryga 20 kr, på vardagarna (22,5 dagar). Pengar som man enligt mig kunde lägga på bra mycket roligare saker. Den bilden har jag dock helt fått vända om här. Jag vill tbh inte veta hur mycket pengar jag har spenderat på cappuccinos och kaffe det senaste. Men det gör inte mig så mycket, för innebörden/värdet av kaffet har förändrats för mig. Många koppar går åt för att träffa vänner. Då ser jag det inte som att spendera bara på kaffet, utan på umgänge med personer jag gillar. Även när jag sitter själv och jobbar på caféer. Jag kan koncentrera mig bra mycket bättre där än hemma i lägenheten, och jag har också räknat på att jag tjänar mer på tiden det tar för mig att dricka min kopp kaffe än vad den kostar. Värt.

Är lite inne på att utveckla en enkel kaffe-app. Typ som dreams, fast där man både kan klicka i när du väljer att köpa din kaffe, samt när du verkligen vill men avstår. Får se om tid finns. Kanske på nästa cafébesök?