Min enda reaktion till Sandöns naturreservat på Smögen är wow. Ljung på klippor så långt man kan se, vilket resulterar i en grå-lila färgskala som är lite som knark för en fotograf som mig. Här kommer bilder.

I ett hav av ljung. Fotocredd till Miranda.

…

…

…

…

…

… no words needed.

Lördagen startade upp med ett friskt morgondopp i havet. Uppfriskande enligt mig, varmt enligt Martin. Efter en frukost med söta plätt-amerikanska-pannkakor gav vi oss iväg på en långvandring till Smögen. För er som inte har så bra koll, så ligger Smögen (en ö) alldeles intill Kungshamn (fastland) och de är ihopbundna till varandra med en gigantisk bro. Promenaden gick förbi Sandöns naturreservat, med massa ljung och näckrosdammar, och avslutades med en liten båttur från smögenbryggan hem till Kungshamn. Väl hemma blev det prepp inför grillosttacos och lite vin. Kvalitétsdag.

Med sikte mot Smögen.

Med sikte mot Kungshamn från den gigantiska bron.

En av näckrosdammarna i naturreservatet, som inte bara jag ville fota..

Vad gör mig lycklig och när mår jag genuint bra?

En fråga som jag under senaste året har reflekterat mycket över. Bland annat har havet visat sig vara en nyckelsten för mig. Det känns i hela själen när jag befinner mig på kusten, där jag bara vill stanna tiden och ta in alla intryck. Lyssna på de vågor som slår mot klipporna, fiskmåsarna som skriar och känna den friska havsbrisen. Energin jag får där lever jag på resten av året och känslan jag får kan jag nog bäst likna som när man tänker på personer man verkligen verkligen gillar. Jag har lovat mig själv att under året som kommer värdesätta min lycka mer och därför lägga tid på de saker jag mår bra av. Där är kusten inkluderad big times.

Förra helgen bar det iväg dit, närmare bestämt till Kungshamn med två nära vänner, Martin och Miranda. Trots en halvdålig start med för tung packning, kylvaror som inte hålls kylda och förseningar med bussen, avslutades första dagen sådär fantastiskt med solnedgång, klippromenad och vällagad risotto. Samt efterrätt med ricotta, älskar ricotta. Inga tider att hålla, inga måsten. Bara skratt och konversationer tills vi höll på att somna. Det är kvalitétstid.

Martin och Miranda – två av de människor som står mig närmast.

En lite extra charmig båt.

Klippor, vita hus och hav. I mina ögon perfektion.

Ett mål som jag hade för augusti var att resa och upptäcka mer i sommarsverige, framförallt i Västra Götaland. Med inspiration från boken Västergötland – Möten, Mat, Människor av Ingrid Eliasson och Bill Mason bar det därför av till Lidköping för en dagsutflykt. Vi började vid Rörstrands center med guidad tur på deras museum, där de berättade om hur Rörstrand har utvecklats. Det jag tar med mig mest därifrån är den inspirerade formgivaren Marianne Westman, som står bakom både serien Mon Amie och Picknick. Under ett tag stod hennes designer för riktigt höga procent (tror det var cirka 50 %) av Rörstrands omsättning, och även idag så hör de till de bästsäljande serierna. När jag gick där började jag känna riktig stolthet och glädje över svensk kvalité och produktion (närproducerat <3), så gissa om jag blev besviken när jag fick höra att fabrikerna sedan 2005 var förflyttade utomlands pga. prispress. Ska försöka påminna mig själv om detta nästa gång något nytt ska inhandlas, att det är inte bara kvalité i sig man stöttar när man köper dyrare svenskt, utan även lokalt näringsliv. Kan inte påminnas tillräckligt ofta.

Efter muséet strosade vi omkring i Lidköping, för att sedan åka vidare till Spiken och äta lunch på Spikens brygga. För min del blev det varmrökt lax och röding med potatissallad, så gott. Har verkligen saknat fisk i alla dess former i Tyskland, och njuter till fullo varje gång jag äter det här.

LIdköpings torg med turistinformation. Fint fint!

Konst längs med kanalen som rann genom staden.

Spikens hamn, sommaridyll!

Lunchen, som smakade betydligt bättre än den såg ut.

Utsikten <3

Vårt lunchställe Spikens Brygga

För cirka två månader sidan var Pauline och jag i Budapest. En av de bästa sakerna i Aachen, var att det gick att resa med buss till så många olika ställen. Visst, kanske inte världens mest bekväma sätt men att kunna åka ända till Budapest utan flyg kändes fantastiskt. Pauline och jag utgjorde ett fantastiskt reseteam, hon hade ansvar för alla aktiviteter och jag för vart vi skulle äta. Rimlig fördelning.

Första restaurangen hette Vintage Garden, och var som ett orangeri med en massa rosa blommor. Fint, men tyvärr hade de lagt betydligt mer kraft på inredning och koncept än på själva maten vilket var en väldigt besvikelse. För att vara Budapest var det även relativt dyrt, och totalt sett inte värt.

Inredning: 4/5 – Unik, vacker men tyvärr lite för klytschig för att kamma hem en femma.

Service: 2/5 – Gjorde vad de skulle, men verkligen inte mer.

Mat: 2/5 – Små portioner, torr lax och Pauline dissade burgaren. Dock rätt fint upplagt, och ändå god dressing.

Prisvärd: 2/5 – Var ju inte superdyr, men för vad man fick var det en no-go.

Man vet att de har lagt kraft på inredning när det finns ett dedikerat ta-foto-hörn.

Pauline inspekterar menyn

Min laxsallad, ytterst sparsamt garnerad med granatäpplekärnor.

Pauline lurkar.